Tiggaren ger den prostituerade kvinnan 50 kronor – då känner hon något hon aldrig känt förut

Det finns få saker i världen som är bättre än att vara kär. Kärleken är något som inte är alla förunnat, men de som väl är kära är nog evigt tacksamma för att så är fallet.

Det finns många fördelar och bra saker med att vara kär, men det är något med just kärlek som får en att bli extra glad och varm i hjärtat. En sak med att vara kär är att man känner en acceptans från en annan, en acceptans som i många fall tas för givet, men som allt för sällan faktiskt respekteras och efterlevs.

Det finns många vackra berättelser om kärlek, men frågan är om inte denna tar priset. Historien publicerades av fotojournalisten GMB Akashs Facebook-sida och efter dess publicering har miljontals reagerat på inlägget.

Denna sanna och minst sagt fantastiska historien handlar om en prostituerad kvinna som blev kär i en handikappad man.

Facebook
Facebook

Som nedan följer kommer historien i dess helhet, där den prostituerade kvinnan Rajiya Begum berättar om sitt livs kärlek, översatt från GMB Akashs Facebook-sida.

”Det är väldigt svårt att bli kär. Speciellt för prostituerade. Ända sedan jag har förstått vilket liv jag lever och ska leva, har varje tum av min själ lidit i sorg. Jag har ingen aning om vad min ålder är eller vilka mina föräldrar var. Jag har tillbringat mitt liv på gatan. Och min dotter har varit den enda anledningen till varför jag andats.

Jag har aldrig berättat för henne vad mitt yrke är. Hon var ett sådant vacker knubbigt barn när hon var liten; och det gjorde det svårt för mig att ljuga för henne, särskilt när hon log med hela hennes ansikte. När hon frågade mig: ”Varför ska du jobba på natten, mamma?” kunde jag knappt prata med henne, men ibland förklarade jag för henne att jag inte heller ville jobba på natten.

Utan att förstå någonting, eller vad jag menade, kramade hon alltid om mig innan jag lämnade hemmet för att arbeta.

Flickr
Flickr

Jag ville komma ut ur det där gänget som jag jobbade åt och med. Jag försökte fly flera gånger. Jag var rädd för att jag skulle mista livet. Det värsta av allt var att jag visste att ingen skulle komma och hjälpa mig. Alla använde mig, lekte med mitt hjärta. De lät mig utnyttjas, och jag hade ingen aning om vars jag var.



Det var en regnig dag, det regnade väldigt mycket; Jag stod under ett träd och väntade på solnedgången. Jag märkte inte ens tiggaren som satt i sin rullstol på andra sidan trädet. Jag grät floder och regnet sköljde över mig. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade skrikit i ilska, och i sorg. Jag ville återvända till min dotter, jag ville inte gå någonstans med någon främling.

Jag var trött. Trött att bli utnyttjad på alla sorters ställen, av alla sorters varelser.

Plötsligt hörde jag mannen i rullstolen. Han hostade högt för att få min uppmärksamhet. Jag försökte torka bort mina tårar, samtidigt som berättade för honom att jag inte hade några pengar till honom. Han gav mig en femtio-lapp och sa att det var allt han hade. Han varnade mig för den kommande stormen och bad mig att åka hem. Han sa att jag kunde dö.

Pengarna var redan våta, men jag höll om dem och stoppade ned dem i min väska. Jag såg mannen kämpa med sin rullstol under tiden han rörde sig i regnet. Jag såg honom sakta försvinna ifrån mig.

Pixabay
Pixabay

För första gången i mitt liv hade någon gett mig något, utan att sedan utnyttja mig. Den dagen grät jag djupt när jag återvände hem. Den dagen var första gången som jag kände mig älskad.

Nästa morgon steg jag upp i hopp om att träffa mannen en andra gång. Jag sökte honom i flera dagar innan jag till slut hittade honom sittandes under ett träd. Jag pratade med honom och fick veta att hans fru hade lämnat honom på grund av hans funktionshinder.

Efter att ha samlat väldigt mycket mod, berättade jag för honom varför jag aldrig mer kommer att kunna älska igen, men att jag kan leda hans rullstol för all framtid. När jag sa det, tittade han på mig, log och sa: ”Det är inte alla som kan leda en rullstol utan kärlek.”

Idag har vi varit gifta i fyra år. Under vårt bröllop lovade han mig, oavsett vad, att han aldrig skulle låta mig gråta igen.

Vissa dagar har vi inte lunch, och idag har vi bara en tallrik choi pati som vi delar tillsammans. Vi har redan passerat många svåra dagar, månader och år. Men jag har aldrig gråtit igen, eller stått under något okänt träd. Abbas Miah har hållit sitt löfte.

– Rajiya Begum”

Den här historien går verkligen rakt in i hjärtat. Kärlek när den är som mest äkta!