Läraren noterade pojkens sena ankomster och dåliga humör innan hon upptäckte sanningen

Som lärare tycker man att man känner eleverna väl. Men den här historien, ger det hela ett nytt perspektiv. De hjälper oss, oavsett karriärval, att inse att vi inte ska döma boken efter omslaget och kan ibland bana väg för ett nytt perspektiv på saker och ting här i livet.

Historien nedan är inte sann, men kan ändå lära oss ett och annat om hur viktigt det är att behandla varandra med respekt:

Lärarinnan Jean Thompson träffade sin nya klass första skoldagen av deras fem skolår. Hon pratade med barnen om hur hon ville att de skulle bete sig mot varandra, och att alla skulle behandlas likadant.

Men detta visade sig bli omöjligt. På tredje raden satt en pojke vid namn Teddy Stoddard. Jean visste redan vem det var, eftersom hon sett att han inte lekte med de andra barnen på rasterna. Hans kläder var ovårdade och han behövde alltid lite extra uppmärksamhet.

Eftersom han ofta ilsknade till snabbt eller var otrevlig, ville inte de andra barnen leka med honom. Under de första månaderna märkte hon att han kämpade med betygen och hon funderade ofta på hur hon skulle hjälpa den lille pojken.

När hon läste hans skriftliga omdömen från andra lärare, upptäckte hon en stor överraskning. Lärare han haft i årskurs 1 hade skrivit “Teddy är en glad, nyfiken kille med ett hjärtevärmande skratt. Han utför alla uppgifter på ett gott sätt och beter sig bra mot sina klasskompisar. Det är en ära att undervisa honom.”

Läraren i årskurs 2 skrev “Teddy är en utmärkt elev. Hans klasskompisar gillar honom, men han är orolig eftersom hans mor har en dödlig sjukdom och det tär mycket på familjen.”

Läraren i årskurs 3 skrev “Teddy fortsätter att kämpa med skolan, men hans mors bortgång är svår för honom. Han försöker sitt bästa, men hans far visar inte stort intresse för honom. Hans familjesituation kommer snart påverka honom negativt ifall ingenting händer.”

Läraren i årskurs 4 hade ett slutgiltigt uttalande: “Teddy är tillbakadragen och visar inget intresse i skolan. Han har få vänner och ibland sover han på lektionerna. Han kommer ofta för sent och det kan snabbt bli ett problem.”

Jean förstod problemet, men vad skulle hon göra?

Den första delen av skolåret hade passerat, och julen stod inför dörren. Eleverna tog med vackra presenter till Jean med fina presentpapper och rosetter. Bara Teddys present var klumpigt inslagen i brunt papper som förmodligen var från en gammal, använd påse.

Jean öppnade alla presenter. Några barn skrattade när hon öppnade Teddys present. Det var ett plastarmband och en parfymflaska med bara lite parfym kvar i bottnen. Jean förbjöd barnen att skratta, och berömde sedan Teddy för det fina armbandet. Hon baddade lite parfym på handlederna, och Teddy sa direkt “Nu luktar du som min mamma!”

Efter att barnen gått hem för dagen, grät Jean i nästan en timme. Från den dagen, tog hon hand om Teddy på ett speciellt sätt. Hon såg efter honom och uppmuntrade honom. Ju mer uppmärksamhet pojken fick, ju snabbare svarade han.

När skolåret nådde sitt slut, hade Teddys prestationer växt. Han hade blivit en av klassens bästa elever.

Ett år senare hittade Jean ett brev framför sin dörr. Det var från Teddy, som berättade att av alla lärare han haft under låg- och mellanstadiet, var hon den bästa han haft.

Sex år passerade innan hon fick ett till brev från Teddy. Han skrev att han hade gått ut gymnasiet, och att hon fortfarande var hans favoritlärare.

Fyra år senare, fick hon ännu ett. Teddy berättade att han ofta känt att motivationen brast, men att han stannat kvar i skolan ändå. Nu hade han gått ut college med bästa betyg. Han försäkrade om att hon fortfarande var hans favoritlärare.

Ytterligare fyra år gick och Jean fick ett nytt brev. Den här gången förklarade Teddy att han fortsatt sin forskning. Han försäkrade henne återigen att Jean var hans favoritlärare. Denna gång var brevet signerat “Theodore F. Stoddard, Doctor of Medicine”.

Breven tog inte slut där. Det kom ett brev till. Teddy skrev att han hade träffat en flickvän som han ville gifta sig med. Han förklarade att hans pappa hade dött för några år sedan, och frågade om Jean ville sitta vid honnörsbordet, på platsen brudgummens mor traditionellt sitter.

Jean blev överlycklig och tackade ja. På bröllopsdagen hade hon på sig plastarmbandet hon hade fått för många år sedan. Hon hade även baddat lite parfym på handlederna, för att lukta som Teddys mor.

Du kan aldrig veta vad dina handlingar kommer ha för effekt på andra människor. Oavsett vad som händer, borde vi alla föra oss med respekt och varsamhet med varandra – speciellt med barn, då de många gånger är klokare än vad vi tror!

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *