Hunden dog i cancer, men nu har ägaren lagt ut hundens avskedsbrev. Vi rörs till tårar av innehållet!


Hundar kallas människans bästa vän, och det med all rätt. De är underbara följeslagare, som är trogna och vänliga. Det enda de kräver i gengäld är vår kärlek. Men precis som för människan, blir hundar också bli sjuka och gamla. Musikern John Pointer förlorade nyligen sin älskade hund Benny i en obotlig sjukdom som angripit hans lever och njurar. Som ett sätt att hantera sin sorg, författade han ett avskedsbrev, skrivet ur Bennys perspektiv.

Läs Johns brev nedan, och vi råder dig att ha en hög med näsdukar redo.

12647008_765001456964944_6289860866197765673_n

Facebook / Benny Pointer

 

Igår var en konstig dag. Jag kunde inte ta mig mig ur sängen. Killen jag bor med lyfte upp mig. Jag försökte ställa mig upp, men mina ben ville inte samarbeta.
Husse sa: ”Oroa dig inte, jag har dig, kompis”.

Han bar ned mig för trapporna och ut genom ytterdörren. Det var så fint gjort av honom. Jag var så kissnödig att jag blev tvungen att göra det direkt på platsen där han satte ned mig. I vanliga fall skulle jag inte göra så, men vi kom båda överens om att göra ett undantag den här gången.

Jag började gå ned mot parkeringsplatsen, till det ställe där jag och alla andra hundar går för att bajsa. Jag kände hur mina tassar släpades mot marken. ”Märkligt”, tänkte jag. Plötsligt var jag tvungen att gå på toaletten igen, det var panik. Jag gjorde det mitt ute på parkeringsplatsen. Normalt sett skulle jag aldrig göra så. Det är mot reglerna.

12631424_767389610059462_5072127567375900050_n

Facebook / Benny Pointer

 

Husse städade upp röran jag ställt till med. Han är bra på det. Jag kände mig generad, såg på honom och han frågade: ”Vill du fortsätta promenaden, kompis?” Det ville jag, men det var förvånansvärt tungt. När vi nått slutet av parkeringen så snurrade det i huvudet. Jag försökte ta mig uppför den lilla kullen, men ramlade nästan baklänges. Jag förstod inte vad det är som händer med mig.

Han böjde sig ner igen och klappade mig. Det kändes bra. Han lyfte upp mig och bar mig hem. Jag var fortfarande förvirrad, det kändes konstigt i huvudet, men jag var glad över att inte behöva gå hela vägen tillbaka. Det kändes plötsligt som en omöjlig sträcka.

Det var så skönt att få lägga sig i min säng. Min husse klappade mig och sa: ”Jag har dig, kompis. Jag har dig”. Jag älskar hur det får mig att känna. Jag vet att han har mig. Han gör allting bättre. Han kände på mina tassar och granskade min läpp. ”Oj, kompis, fryser du?”, frågade han. Det gjorde jag. Mitt ansikte var kallt och mina tassar var frusna. Han sms:ade några personer innan han fortsatta att klappa mig.

12718348_771988669599556_8312902388796505905_n

Facebook / Benny Pointer

 

Några minuter senare dök en annan person upp. Det är en av mina favoriter och han heter Jay. Han klappade mig och frågade min husse om de skulle hämta en filt? De lade filten över mig och wow… det kändes bra. Jag slappnade av medan de båda klappade mig, men båda två kämpade för att inte gråta.

Jag vill aldrig att de ska gråta, det gör mig så ledsen. Det är mitt jobb att få dem att må bättre och jag var bara lite trött och kall. Jag pendlade mellan sömn och medvetande, men de var hela tiden där, såg till att jag var okej och pratade med varandra.
Under dagen hörde jag husse ringa några telefonsamtal, samtidigt som han tillbringade det mesta av tiden med mig. Jag hörde honom säga ”kl. 9 i morgon… okej… ja, jag säger till om hans tillstånd förändras. Tack, Dr. MacDonald”.

Han ringde någon annan och sa ”Jag är ledsen, jag måste ställa in i kväll”. Precis innan jag återigen flöt iväg in i sömnen tyckte jag att jag hörde honom gråta igen.
På kvällen kom fler av mina favoritpersoner till huset. De var alla så kärleksfulla. Jag slickade bort deras tårar när deras ansikten kom tillräckligt nära. De viskade fina saker i mitt öra och sa att jag var en duktig pojke.

12715572_769358006529289_3974055421877550477_n

Facebook / Benny Pointer

 

Senare på kvällen kände jag mig tillräckligt stark för att kliva upp och gå till dörren för att se vilka som kom. Det var mer ansträngande än det brukade vara, men det var underbart att se dem alla. Jag hörde husse säga något i stil med ”Det är första gången han tagit sig upp av egen kraft idag”.
Alla verkade glada över att jag var uppe på benen igen. Det var jag också, men när upphetsningen lagt sig så insåg jag att det otroligt utmattande att vara uppe och gå.

Efter att den sista gästen gått hem tog husse med mig ut för att rasta mig. När vi kom in igen gick vi mot trappan. Den kändes dubbelt så brant och tio gånger längre än vad jag mindes den. Jag tittade på husse, han besvarade min blick och sa: ”Oroa dig inte, jag har dig, kompis” och bar mig uppför trappan.

Sen blev det ännu bättre! I stället för att sova i min egen säng så fick jag sova i hans säng. Jag tar det igen: Jag fick sova i sängen tillsammans med husse! Vanligtvis sover vi i våra egna sängar, men i natt myste vi tillsammans och det kändes så skönt att vara nära honom. Jag tänkte för mig själv: ”Det är här jag hör hemma. Jag kommer aldrig att lämna hans sida”. Jag mådde dock inte särskilt bra och stundtals hade jag svårt att andas.

12745459_772658246199265_1829443848989226313_n

Facebook / Benny Pointer

 

Jag tror att allting började för några månader sedan. Vi var ute och lekte när allting plötsligt blev svart. Jag vet inte vad det var som hände, men jag tror att jag slutade andas. Jag kunde höra min husse ropa mitt namn, men jag kunde inte röra en muskel. Han lyfte upp mitt huvud och såg in i mina ögon. Jag såg honom, men jag kunde inte slicka hans ansikte.

Han frågade: ”Benny, är du där?” Jag kunde inte reagera. Han tittade på mig och sade: ”Oroa dig inte, kompis, jag har dig”. Jag tar hand om dig”. Det snurrade och höll på att svartna helt för mig, men plötsligt tog mina lungor ett djupt andetag och jag kunde äntligen se klart igen.

Vi besökte några veterinärer och sen dess har jag hört många ord som ”hjärtmuskelsjukdom”, ”cancer” och ”njursvikt”. Det enda jag vet är att jag ibland känner mig frisk och ibland… du vet… mår jag inte så bra. Husse ger mig piller.

12507496_756341261164297_5873016605460816326_n

Facebook / Benny Pointer

 

I morse hörde jag husse gå upp för att ta en dusch. Han kom tillbaka in i sovrummet och luktade så gott. Han hjälpte mig att att stiga upp, men den här gången klarade jag det på egen hand. Vi gick till trappan igen. Den såg lika lång och brant ut som igår. Husse sa ”Jag har dig, kompis” och bar mig ned. Jag uträttade mina behov i trädgården innan vi gick in igen. Han öppnade en burk läcker, saftig hundmat. Åh, vad jag älskar den smaken!

Jay dök upp igen, vilken rolig överraskning! Han och husse verkade bekymrade, men klappade mig ändå. Det var lite som en teaterpjäs. Alla karaktärer var ledsna, men låtsades ändå att de var glada. Ganska snart dök ytterligare en person upp. Hon hade veterinärbyxor och jag lutade mig mot henne.

Jag hörde dem prata. De tittade på mitt tandkött och kände på mina tassar. Jag hörde kvinnan säga: ”Det är ditt beslut, men han är definitivt i det stadiet. Jag vill inte pressa dig, men se hur blek han är. Jag är ärligt talat chockad över att han ens kan stå upp”.

Hon pekade på mitt ansikte. ”Det här borde vara rosa, men det är nästan vitt, på gränsen till gult”. Min husse och Jay gick iväg för att prata om någonting. När de kom tillbaka hörde jag husse säga: ”Jag håller med. Jag vill inte vänta tills han enbart lider”. Ska sanningen fram så mådde jag ganska dåligt, även om jag var uppe och gick då och då. Det kändes som att mitt huvud var kallt, jag frös om mina tassar och mina bakben fungerade inte som de ska.

943921_769358056529284_316298898575265254_n

Facebook / Benny Pointer

 

Veterinären sa till min husse: ”Jag injicerar det här i musklerna, det är ett lugnande medel. Sedan kommer jag tillbaka hit och du kan älska honom hela vägen tills han somnar”.
Min husse kysste mitt ansikte och såg mig i ögonen. Han försökte att inte gråta. Veterinären gav mig en spruta i benet. Jag tittade på min husse. Han är så fantastisk. Jag kommer alltid att finnas vid hans sida.

Han och Jay klappade mig och sa de finaste saker – vilken fin hund jag är, vilket bra jobb jag har gjort, hur tacksamma de är över att ha mig i sina liv. Efter en stund började mitt huvud att snurra. FOKUS! Jag tittade på min husse. Jag älskar honom så mycket.
Jag försvann igen. FOKUS! Jag ser min husse. Jag älskar honom så mycket. Jag kommer alltid att finnas vid hans sida. Han vet det. Är jag trött? FOKUS! Jag kommer alltid att älska honom med hela mitt hjärta…

Veterinären sa: ”Han måste ha en otrolig vilja att vara hos dig. Han kämpar verkligen, det är väldigt imponerande”. Min husse försökte hålla tillbaka tårarna och sa: ”Jag vet. Den här killen lever för mig. Han är den mest hängivna själ jag någonsin har träffat…”

Våra huvuden rörde vid varandra och vi slöt ögonen tillsammans. Jag mådde bra. Jag kan nästan inte beskriva det. Vi tittade på varandra igen. Jag kände mig trött, kanske var det bättre att lägga sig ned? Husse hjälpte mig ner. Oj, vad skööööönt det kändes.

12240027_731857433612680_4362228553554371589_n

Facebook / Benny Pointer

 

Jag kände hur han och Jay klappade mig och hörde hur de pratade med mig. De älskar mig så mycket. Hur lyckligt lottad är inte jag? Alla som jag någonsin känt och älskat var där, de klappade mig, kliade mig bakom örat och på den där punkten på halsen som får mina ben att röra sig. Alla borde prova detta. Det är fantastiskt!

Då kände jag hur veterinären rörde vid mitt ben. Berättade jag att min husse lät operera båda mina knän? De är av titan och har hjälpt mig mycket, men du vet… jag har känt mig lite knarrig på sistone.

Medan alla klappade mig så satte veterinären ytterligare en nål i mitt ben, men den här gången kändes det annorlunda när vätskan sköts in. Det kändes som att mina ben läkte, min knän var helt perfekta! Jag kände hur vätskan spreds i min kropp och tog bort cancern. Njurarna blev bättre och mitt hjärta var plötsligt helt och friskt igen. Det kändes som att jag hade blivit av med alla mina sjukdomar. Fantastiskt!

12605575_766081806856909_2880952243388699583_o

Facebook / Benny Pointer

 

Jag tittade på min husse, Jay, och den kvinna som bor i vårt hus, Shelly. De stod böjda över någonting. Jag gick dit för att ta en titt. Det verkade som om… jag vet inte. Det såg ungefär ut som mig, men som jag såg ut när jag var riktigt sjuk. Ansiktet var suddigt, så jag kunde inte riktigt avgöra, men det såg ut som att den stackaren hade lidit.

Men husse var lättad, en samtidigt väldigt, väldigt ledsen. Jag älskar honom så mycket. Jag tittade på skalet som såg ut som mig och jag tittade på husse… Han verkade ledsen av det han såg. Jag hoppade runt i rummet som en clown, men det verkade som om de ville vara nedstämda och fokusera på det där, vad det nu var, som de klappade och kysste.

Men min husse var definitivt ledsen. Jag tryckte mig mot honom, som jag gjort en miljon gånger förut, men det var inte riktigt samma sak. Det kändes som om hans kropp var ett moln och att jag passerade rakt igenom honom. Så jag ställde mig bredvid honom, satt som en duktig hund och mitt hjärta viskade till hans: ”Oroa dig inte, kompis. Jag har dig”.

Jag kommer aldrig lämna hans sida. Det vet han.

12717357_768939896571100_7371007988269619297_n

Facebook / Benny Pointer

 

När det är dags för en trogen vän att gå till den sista vilan smärtar det enda in i själen. Men minnena och bandet man delade med sin fyrbenta vän kommer för alltid leva vidare. Detta brev sätter verkligen ord på känslan att förlora sin hund, så om det är något du ska dela idag, låt det bli detta.

Dela detta på Facebook

You may also like...