Bebisen skriker tills det tar för ont – varför mamman inte gör något får en att tänka en extra gång

Att bli förälder kan vara det bästa som kan hända för många människor. Att få se sitt barn växa upp till en vuxen individ är en fantastisk resa, men resan dit är både lång och ibland kan den vara lite krokig.

Ett problem man får leva med som småbarnsförälder är det faktum hur svårt det faktiskt kan vara att få sitt barn att sova ensam på natten. Det är en riktig vanesak som tar sin tid och påfrestning som många föräldrar går igenom. En mamma från USA är i just detta stadie med sitt barn och hon har delat med sig av sina upplevelser på sin blogg – ett blogginlägg som har fått stor spridning världen över.

Inlägget är dock skrivet ur bebisens perspektiv, där den sakta men säkert upplever att mamma inte längre håller om en under natten gör det hon har gjort tidigare. Flera tusentals hjärtan har blivit betagna av den välskrivna och starka texten som sannerligen delar med sig av händelseförloppet för en liten bebis som så smått börjar ta steget till att kunna sova själv.

Blogginlägget heter ”Ett brev från en sovtränande bebis” och kan i sin helhet läsas nedan:

”Kära mamma,

Jag är förvirrad.

Jag är van vid att somna i dina mjuka, varma armar. Varje natt låg jag sovandes nära dig, nära nog för att höra ditt hjärtslag, tillräckligt nära för att känna sin söta doft. Jag blickar på ditt vackra ansikte när jag försiktigt går iväg för att sova, trygg och säker i din kärleksfulla famn. När jag vaknar med en kurrande mage och kalla fötter omfamnar du mig snabbt och det dröjer inte länge innan jag somnar igen.

Men den här veckan har varit annorlunda.

Pixabay
Pixabay

Varje natt under denna vecka har gått så här. Du lade ned mig i min säng och kysste mig godnatt, slog av lyset och lämnade rummet. Först var jag förvirrad och undrade var du hade gått. Snart blev jag rädd och ropade efter dig. Jag skrek och uppmanade dig mamma att komma, men du kom aldrig!

Jag var så ledsen, mamma. Jag ville så gärna ha dig bredvid mig. Jag hade aldrig känt så starka känslor tidigare. Vart tog du vägen?

Så småningom kom du tillbaka! Åh, så glad och lättad jag var att du kom tillbaka! Jag trodde att du hade lämnat mig för alltid! Jag ropade efter dig, men du kom aldrig och tog upp mig i din famn. Du tittade inte ens mig i ögonen. Du lade ned mig med de mjuka varma armarna och sa ”shh, det är natt nu”, innan du lämnade igen.

Detta hände igen, om och om igen. Jag skrek efter dig och efter ett tag, med längre tid för varje gång, kom du tillbaka men du höll aldrig om mig.



Pixabay
Pixabay

Efter att jag skrikit ett tag, blev jag tvungen att sluta. Jag fick så ont i halsen. Mitt huvud dunkade och min lilla mage började svälla. Men det var i mitt hjärta som jag hade mest ont. Jag förstod bara inte varför du inte ville komma.

Efter det kändes dessa nätter som en livstid, så jag gav upp. Du kommer inte längre när jag skriker och när du äntligen kommer så ser du mig inte ens i ögonen. Än mindre håller du i min skakandes lilla kropp. Allt skrikande tar för ont för att kunna fortsätta under en lång tid.

Jag förstår bara inte, mamma. På dagen när jag faller och slår mitt huvud, då hämtar du mig och kysser mig för att må bättre. Om jag är hungrig, matar du mig. Om jag kryper över till dig för en kram, läser du mitt sinne och lyfter upp mig för att täcka mitt lilla ansikte med kyssar och kärlek.

Du berättar för mig hur speciell jag är för dig och hur mycket du älskar mig. Om jag behöver dig kommer du genast till mig.

Men på natten, när det är mörkt och tyst och mitt nattljus kastar konstiga skuggor på min vägg, försvinner du. Jag kan se att du är trött, mamma, men jag älskar dig så mycket. Jag vill bara vara nära dig, det är allt jag vill.

Nu på kvällen är jag tyst. Men jag saknar dig fortfarande.”

Pixabay
Pixabay

Blev du också berörd av detta starka blogginlägg? Håller du med om det hon skriver? Dela då med dig av artikeln på Facebook!